Bara den som färgat de felskrivna bokstäverna på karbonstencilen med rött lack, förstår vilken glädje det innebar när stencilbrännaren gjorde sitt intåg.
Bara den som för tredje gången skriver fel längst ner på en nästan full A4-sida, inser vilken revolution den elektriska skrivmaskinen var.
Bara den som har rivit sönder hundratals stenciler i ett försök att sätta dem rakt i stencileringsapparaten kan på allvar uppskatta en kopieringsmaskin.
Så kalla mig aldrig teknikfientlig!
Min dator har gått från att vara en avancerad skrivmaskin till att bli mitt globala uppslagsverk, min kontakt med andra människor, mitt minne, mitt arbetsredskap och mitt tidsfördriv. Min dator har förändrat mitt sätt att skriva och påverkat mitt sätt att vara.
Så kalla mig aldrig teknikfientlig!
Jag lever omgiven av den nya tekniken. Bär alltid med mig mobilen. Är dagligen uppkopplad på tre av mina sex mailadresser. Lyssnar på de aktuella programmen i poddradion.
Jag älskar den nya tekniken.
Så varför älskar inte tekniken mig?
Varför vill inte bokkapitlen i min mp3 spelare komma i rätt ordning?
Varför slutar den bara ett år gamla Dvd:n plötsligt att spela in några program?
Varför lurar GPS:en upp mig på alpernas topp?
Varför hamnar inte texten på min blogg på förstasidan?
Varför vägrar bilderna i min mobil hoppa in i datorn?
Och värst av allt, varför vet jag aldrig om det är mig det är fel på, eller tekniken?
Är det verkligen för mycket att önska sig, att få åtminstone en liten ledtråd?
Så snälla dator, GPS, digitalkamera, mp3-spelare, Dvd eller mobiltelefon. Nästa gång något är på tok. Kan du inte tipsa i vilken riktning jag ska börja. Kan du inte genom ett enkelt meddelande antingen säger ”Aj, aj, det är något fel på mig”, eller ”Klantskalle, försök igen!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar