Förra veckan tog Aftonbladet in en debattartikel av Sverigedemokraternas ledare Jimmy Åkesson. Rätt eller fel? Frågan har diskuterats livligt.
Å ena sidan: Det är viktigt att visa upp vad SD verkligen står för. Om alla får veta att de är främlingsfientliga, och skyller alla problem på invandrare, då kommer folk att vända dem ryggen. Det är också viktigt att inte framstår som martyrer ”stackars oss som inte ens får säga vad vi tycker”.
Å andra sidan: All publicitet är bra publicitet. Genom att släppa fram SD får de makt att vända hela den politiska debatten till att handla om just invandring och invandrare. Andra frågor hamnar i skymundan. Det är heller inte lätt att hinna bemöta deras argument. Det går fort att häva ur sig överdrifter, obevisade påståenden och rena lögner. När dessa ska granskas tar det betydligt längre tid.
Personligen tycker jag att det finns ett ännu allvarligare problem. Det finns människor som attraheras av SD:s budskap. Vanliga, hyggliga, hederliga, trevliga människor. Hur kan det komma sig?
Författaren Bim Clinell skrev för några år sedan en bok som hette ”De hunsades revansch”. I den skriver hon om människor med urusla löner, som hunsas av arbetsgivare, riskerar att förlora jobbet, som faktiskt är arbetslösa och ofta förlorat rätten till A-kassa. Hon berättar om människor som jagas av sjukkassa, inte får tag på någon hygglig bostad och som känner sig helt utanför det franska välfärdssamhället. Människor som känner sig så hunsade att de lätt faller för enkla lösningar; att skylla på andra som också har det svårt.
Så den viktigaste frågan är egentligen inte hur media ska behandla Sverigedemokraterna. Den viktigaste frågan är hur vi ska få ett samhälle där alla människor har ett drägligt liv och känner sig delaktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar